Historia

Varifrån härstammar kontinuitetsskogsbruket som metod? Vilken är dess historia i Finland och Europa ( + på andra ställen i världen)?

Diskussionen om kontinuitetsskogsbruk kan förefalla motstridig – och ofta är den också det. En kort översikt över kontinuitetsskogsbrukets och kalhuggningens historia hjälper oss att förstå diskussionen.

Före andra världskriget förekom kalhuggning i Finland endast i undantagsfall. Enligt den gällande lagen om enskilda skogar fick kalhuggning göras endast i skogar som förlorat sin tillväxtförmåga.

Dimensionsblädning var det rådande avverkningssättet i Finlands skogar åren 1850–1950. Träd avverkades genom att plocka ut de träd som uppfyllde den tidens minimidimensioner och övriga kvalitetskrav på timmerträd. Exempelvis 1850 var minimidiametern i brösthöjd för timmerträd 36 cm och den krympte till hälften på hundra år. Genomförandet varierade beroende på tid och plats och framför allt på virkesåtgången.  Dimensionsblädning innebar i allmänhet endast drivning och man tänkte inte på den framtida skogstillväxten. Stora träd avlägsnades upprepade gånger och man fäste sällan uppmärksamhet vid föryngring eller det sparade trädbeståndets kvantitet och kvalitet. Efter avverkningen var bestockningen ofta bristfällig och det fanns luckor i skogen. De återstående trädens kronor var ofta i dåligt skick och skogen växte och föryngrades långsamt. Dimensionsblädningen var koncentrerad till tallar och det ledde ofta till att även torra växtplatser blev granbevuxna.

Andra världskrigets utbrott 1939 ökade akut behovet av ved. Till följd av detta gjordes mera kalavverkningar än förr i såväl enskilda som statens skogar med goda förbindelser. Efter kriget, på 1950-talet, mångfaldigade Forststyrelsen användningen av kalhuggning i statens skogar jämfört med tidigare.  

Skogsvårdande blädning är en annan sak än dimensionsblädning. ’Blädning’ var överhuvud tidigare en neutral skogsbehandlingsterm som avsåg gallring av trädbestånd, där även större träd avverkades, och den var inte förknippad med några värdesättande åsikter. Vid skogsvårdande blädning fästs uppmärksamhet vid inte bara avverkningsuttaget utan också särskilt vid fortsatt tillväxt. Tillgången på timmerträd tryggas genom att behålla ett tillräckligt beståndskapital från en avverkningsgång till en annan samt genom att odla träd av alla storlekar och säkerställa att de är utvecklingsdugliga. I blädningsskogarna var trädens tillväxtprocent tämligen hög och skogarnas låga virkesproduktionsförmåga berodde i huvudsak på att beståndskapitalet var litet, vilket minskade tillväxten. Det har antagits att om man i Finland på 1800-talet skulle ha fäst uppmärksamhet även vid det återstående beståndskapitalets storlek och kvalitet, skulle de negativa konsekvenserna för virkesproduktionen sannolikt ha varit obetydliga^[1].

Blädningsappellen 1948 förändrade situationen på ett avgörande sätt. Appellen krävde att man övergår från dimensionsavverkning till beståndsskogsburk genom huggning till fröträds- och skärmställning och man vid behov kan göra kalhuggning och skogsodling. Efter blädningsappellen blev utpräglad föryngringsavverkning och låggallring norm inom skogsbruket, som övervakades nitiskt av distriktsskogsnämnderna. Kalhuggning och skogsodling blev först vanligt i statens och bolagens skogar i norra Finland på 1940- och 50-talen, och utvidgas senare till att bli den dominerande metoden även i enskilda skogar. Till följd av blädningsappellen blev kalhuggning, skogsodling och låggallring snabbt den rådande skogsbehandlingsmetoden.

De negativa erfarenheterna av dimensionsblädning har dominerat diskussionen om kontinuitetsskogsbruk. Skogsyrkesfolket, de som övervakade efterlevnaden av skogslagen, den rådande skogspolitiken och skogsforskningen hade länge en starkt negativ inställning till skogar med varierande åldersstruktur, och de var i praktiken förbjudna i Finland 1950–1997. Trots detta fortsatte vissa enskilda skogsägare med dylika avverkningar. Påföljderna kunde vara hårda: Skogsnämnderna (nuv. skogscentralerna) kunde åtala dem som gjort plockhuggning för skogsskövling.

Kontinuitetsskogsbruk började undersökas av Skogsforskningsinstitutet 1980 inom ett forskningsprojekt om skogsvårdsalternativ i mogen skog. Ett behandlingssätt var kontinuerlig beståndsvård och det var då som den finskspråkiga termen ‘jatkuva kasvatus’ infördes^[2]. Inom ramen för projektet mätte man provytor i skogar med olika åldersstruktur och på naturskyddsområden samt inrättades ett riksomfattande nätverk av forskningsprovytor på olika ståndorter. De första anvisningarna om kontinuerlig beståndsvård utarbetades 1982 som avvikande mening till anvisningarna om skogsbehandling i Paatsjoki skogsbruksområde. Tio år senare när ödemarkslagen blivit klar började anvisningarna tillämpas i Hammastunturi ödemarksområde, tills Forststyrelsen

‍

----------------------------------------

^[1]  Vuokila, 1984

^[2] Lähde, E., Norokorpi, Y. & Oikarinen, M. 1985. Mikkelin ekoläänin metsien vaihtoehtoiset käsittelymallit. Metsäntutkimuslaitoksen tiedonantoja 180. Metsäntutkimuslaitos.

‍

‍

beslöt att upphöra med alla avverkningar i ödemarksområdena på grund av det allmänna motståndet.

Beståndsstrukturen inverkan på tillväxten och föryngringen vid kontinuitetsskogsbruk har undersökts inte bara genom fältförsök utan också utifrån material från riksskogstaxeringen. Det har legat till grund för modeller för kontinuerlig beståndsvård och i samband med reformen av skogslagen 1996 blev det möjligt att tillämpa metoden i särskilda områden. Någon större användning var dock inte möjlig, eftersom skogslagen förutsatte att det skulle lämnas så mycket stora trädbestånd efter avverkningen att kontinuerlig beståndsvård inte fungerade i praktiken.

Finländarnas åsikter om skogen kartlades genom en riksomfattande enkät 2008.^[1] Medborgarna godkänner överlag ekonomisk användning av skogarna. Dock godkände 70 % av finländarna inte kalhuggning.^[2] I samma enkät ställdes den öppna frågan "Vad vill du fästa uppmärksamhet på när beslut fattas om skogarna?", och som det viktigaste framstod motståndet mot kalhuggning.^[3]

Skogslagen reformerades 2013 så att begränsningarna av kontinuerlig beståndsvård slopades. Lagen innehåller dock inte termen kontinuerlig beståndsvård eller någon av dess synonymer, utan saken behandlas via förnyelseskyldigheten. Förnyelseskyldigheten gäller inte gläntor som är mindre än 0,3 hektar. För återväxt i skog med varierande åldersstruktur fastställdes också lägre minimigrundytor efter avverkning än för skog med jämn åldersstruktur. Den reformerade skogslagen trädde i kraft i Finland 2014 och kontinuerlig beståndsvård blev först då en jämbördig metod med beståndsvård trädskiktsvis inom lagens ram. Samma år intogs i de reviderade skogsvårdsrekommendationerna rekommendationer om återväxt i skogar med varierande åldersstruktur genom plockhuggning och luckhuggning.

‍

----------------------------------------

^[1] https://www2.helsinki.fi/

^[2] https://helda.helsinki.fi/

^[3] https://helda.helsinki.fi/

‍