Hur skiljer sig kontinuitetsskogsbruk från trakthyggesbruk när det gäller miljökonsekvenserna? (Biologisk mångfald, klimat, vattendrag)Hur påverkar kontinuitetsskogsbruk skogarnas ekosystemtjänster (vilt, bär, svampar, skogslandskap, rekreation)?
Skogsvård så att skogsmarken är trädklädd största delen av tiden är ett lättare skogsbehandlingssätt än kalhuggning med tanke på klimatet, vattendragen och de biologiska mångfalden. All denna miljönytta kan förbättras ytterligare med små specialåtgärder.
En skog där kontinuitetsskogsbruk tillämpas upprätthåller en brokig mångfald av skogslevande arter bättre än en skog där beståndsvården genomförs trädskiktsvis.[1] Ett olikåldrigt trädbestånd som består av många arter skapar varierande livsmiljöer och erbjuder skydd och näring för en mångfald av skogslevande arter. I skogar som omfattas av kontinuitetsskogsbruk kan djuren röra sig på ett stort område i skydd av trädbeståndet, eftersom kalhyggen inte splittrar skogsområdet.
Många vanliga skogslevande arter som gått tillbaka på senare tid behöver ett skogstäcke och undviker områden där det finns mycket öppna områden och plantskogar. Till dessa arter hör bl.a. talltita, tofsmes, lavskrika, ekorre, flygekorre och tjäder. På öppna områden riskerar dessa att bli byte för rovdjur. Arternas tillbakagång påverkas också av många andra faktorer, t.ex. mängden murken ved.
I en skog där kontinuitetsskogsbruk tillämpas växer i allmänhet också rikligt med svampar och bär, när kalhuggning och markbearbetning inte förstör växternas rötter eller förstör mykorrhizasvamparnas värdträd. Träds och dvärgbuskars svamprötter dör inom några år efter en kalhuggning. Största delen av de svampar som samlas in har sin grund i dylika svamprötter. Exempelvis trattkantarellskördarna bedöms vara större vid kontinuitetsskogsbruk.[2]
Blåbär är en av skogens nyckelarter och den viktigaste näringsväxten i fältskiktet. Av blåbärsväxtligheten finns 70 % under markytan. Kraftig markberedning minskar klart förekomsten av blåbär och fördröjer blåbärsrisets återhämtning. Avverkning i kontinuitetsskogsbruk bevarar gynnsamma ljusförhållanden för blåbär. Många fåglar och däggdjur trivs också i skydd av underväxten och använder blåbär som föda.
Merparten av de hotade skogslevande arterna behöver murken ved. Förmurkning är en process med många faser och arterna förändras i de olika faserna. I skogen behövs därför ett välfungerande murkenvedkontinuum som består av olika trädarter.
Död ved som uppkommit vid kontinuitetsskogsbruk bevaras sannolikt bättre än vid föryngringsavverkning, eftersom marken inte bearbetas och energiveden inte tas till vara. Dessutom står de döda träden kontinuerligt i halvskugga.
När skogsmarken är kontinuerligt trädklädd tillförs jorden hela tiden förna i form av både lövförna och rotförna. Mykorrihizasvamparnas växtlighet bevaras och producerar förna av dött svampmycel.
I skogsmarken finns en enorm mängd olika organismarter, som fortfarande är bristfälligt kända. De är viktiga eftersom de rötar organiskt material och sålunda producerar lämpliga näringsämnen för växter. Samtidigt bildar de en betydande del av markens kollager. Kalhuggning och markbearbetning stör markens ekosystem. Förutom svamprötter dör en stor del av de känsligaste arterna och starka rötorganismer kommer åt att dominera. Samtidigt börjar markens kollager lösas upp i atmosfären och i form av humus i vattendragen.
Kontinuitetsskogsbruket bevarar ett fuktigt och svalt mikroklimat. Därför stödjer kontinuitetsskogsbruk i skyddszoner för vattenpåverkade naturtyper bevarandet av deras särdrag. Sådana naturtyper är till exempel skogskärr, skog invid rinnande vatten, strandskog, övergångszoner mellan skog och myr. I övergångszoner mellan lundar och åker kan avverkning i kontinuitetsskogsbruk även vara till nytta för naturvården.
Strandskogar är mångfaldskoncentrationer och de har mångsidiga ekologiska konsekvenser för vattendrag i form av bl.a. skugga, produktion av förna, produktion av murken ved för vattendrag och på stranden. Närheten till småvatten påverkar kraftigt trädbestånd och mikroklimatet på stranden och strandträdbeståndet har å sin sida en kraftig inverkan på de ekologiska förhållandena i småvatten.
Vattendrag, myrar och strandskogar bildar en interaktiv funktionell helhet. Översvämningseffekten, yt- och grundvatten samt näringsämnen från avrinningsområdet skapar en brokig mångfald av olika naturtyper i strandzonerna: mader, kärr, mossar, svämskogar, lundar, lövskogar, barrskogar.
EXEMPEL: Biologisk mångfald som mål vid behandlingen av ekonomiskog
Ekonomiskogar som ägs av stiftelsen Ilmari Räsäsen Säätiö behandlas med kontinuitetsskogsbrukets metoder och i dem vidtas följande naturvårdsåtgärder:
- I skogen bevaras små (under 1 ha) täta objekt.
- Kanterna av myrar och vattendrag behandlas inte alls på ett cirka 50 m brett område.
- Övergångszonen mellan myr och skog bevaras i naturligt tillstånd på ett cirka 50 m brett område.
- Svåravverkade ställen undantas från avverkning. T.ex. bergiga backar, fuktiga områden med mjuk botten, sanka ställen, omgivningar vid stup, objekt där det växer täta snår, steniga fält eller andra besvärliga skogsbestånd.
- Även utanför ovannämnda specialfigurer bevaras enstaka stora trädindivider bl.a. på grund av deras genetiska värde.
- De frodigaste skogsplättarna bevaras.
- Lövträd bevaras, särskilt sälg, asp, alar och ädla lövträd är värdefulla för skogsnaturen.
- Rönn, olvon samt andra träd och buskar med bär är viktiga för lavskrikan och andra arter.
- Diken täpps till och uppdäms aktivt på torvmarker.
- Man är inte rädd för murkna träd – de får finnas. Varje döende gran hjälper till att bevara till exempel fiender till myrbaggspopulationen och andra barkborrar i området.
- Ett skyddande skogstäcke, ställvisa täta bestånd och glesare objekt samt olika stora träd av olika arter skapar förutsättningar för att bevara tusentals skogslevande arter.
Risto Sulkava, som svarar för användningen av stiftelsen Ilmari Räsäsen säätiös ekonomiskogar kommenterar kontinuitetsskogsbruket:
“Att tillämpa kontinuitetsskogsbruk är enkelt när de som utför avverkningen förstår vad det handlar om och vet hur de ska gå till väga. För skogsbolagen är det lättast om företagets alla anställda lär sig att tillämpa kontinuitetsskogsbruk. Den ekonomiska avkastningen från skogen kan förbättras avsevärt eller åtminstone så minskar den inte. Den viktigaste ekonomiska fördelen ligger i att de förnyelsearbeten som krävs efter en kalhuggning och kostnaderna för den (ca 2000 €/ha i Finland) uteblir helt vid kalhyggesfritt skogsbruk. Hindret för kontinuitetsskogsbruk är inte ringa eller avsaknad av forskning, utan det enda som fördröjer utvidgad användning av metoden är gammalmodiga åsikter. Det är emellertid mycket sannolikt att kontinuitetsskogsbruk också i Finland kommer att vara den huvudsakliga skogsvårdsmetoden i framtiden. Enbart det att trakthyggesbruket förvärrar klimatförändringen och avsevärt försämrar vattendragens tillstånd leder till detta. Dessutom ger kontinuitetsskogsbruk ofta markägaren bättre avkastning och fungerar med betydligt mindre arbete och ger regelbundnare inkomst.”
I skogar där kontinuitetsskogsbruk tillämpas görs ingen markbearbetning och inga iståndsättningsdikningar. Detta minskar på ett avgörande sätt skogsbrukets inverkan på vattendragen. Det växande trädbeståndet och den obearbetade marken hindrar näringsämnen, skadliga ämnen, såsom kvicksilver, samt löst humus och lösta ämnen från att sköljas ut i vattendragen.
Organiskt material och näringsämnen hamnar i vattendragen till följd av avverkning och i synnerhet markbearbetning eller dikning – som inte utförs i kontinuitetsskogsbruk. Vid kontinuitetsskogsbruk finns det hela tiden ett trädbestånd i närheten av ett fällt träd, och det använder näringsämnena från avverkningsavfallet. Sålunda sköljs de inte ut i vattendragen med regnvattnet. Trädbeståndet skyddar också marken från vattenerosion och avdunstar vatten, så avrinningen från området minskar och samtidigt minskar utsläppen till vattendragen.
I Finland finns det mera myrar i förhållande till ytan än i något annat land i världen. I Finland är också en betydande del av dessa myrar utdikade, och en betydande del av dikningar har varit onödiga med tanke på virkesproduktionen. Av Finlands yta är 20 % utdikad torvmark. Dessa torvmarker är också den största frågan med avseende på skogsbrukets vattenvård i Finland. Vid kontinuitetsskogsbruk kan man undvika iståndsättningsdikningar på torvmark och hålla vattenytan på lämplig nivå genom att reglera mängden avdunstande trädbestånd.
I Finland trodde man länge att dikningens konsekvenser för vattendragen är tämligen kortvariga. Detta stämmer dock inte i ljuset av dagens forskning. Konsekvenserna för vattendragen är stora genast efter dikningen men de är avsevärt förhöjda i flera decennier. Enligt de senaste undersökningarna förefaller det som att utsköljningen rentav ökar med tiden, när torven sönderfaller snabbare.[3]
Kontinuerlig beståndsvård minskar kännbart kväve- och fosforbelastningen från skogsbruket jämfört med beståndsvård trädskiktsvis. Särskilt på torvmarker är skillnaden mellan de båda metodernas vattendragskonsekvenser stor.
Med kontinuitetsskogsbruk är det också möjligt att planera bredare och bättre fungerande skyddszoner vid vattendrag och styra trädbeståndets struktur målinriktat.
När det gäller trädbeståndets kollager finns det ingen tydlig skillnad mellan kontinuitetsskogsbruk och trakthyggesbruk. Vid kontinuitetsskogsbruk varierar skogens kollager mindre än vid trakthyggesbruk. Kontinuitetsskogsbruk ger en större andel stockar, av vilka tillverkas mer långlivade träprodukter, där kollagret bevaras längre.
I marken är den positiva inverkan på kolbalansen större vid kontinuitetsskogsbruk, för när skogsmarken är kontinuerligt trädklädd upprätthålls mängden förna i marken och marken ligger i skugga. Av dessa orsaker utlöses inte markens kollager på samma sätt som vid trakthyggesbruk efter kalhuggning och därpå följande markberedning. Vid kalhyggesfritt skogsbruk utförs ingen markberedning. På så vis bevaras kolet i skogsmarken, eftersom markbearbetning påskyndar nedbrytningen av kol som varit bundet i marken.
På torvmarker behålls vattenytan på lämplig nivå genom att reglera mängden avdunstande trädbestånd. På så vis behövs inga iståndsättningsdikningar. Efter en iståndsättningsdikning sjunker vattenytan och torven börjar sönderfalla i det syresatta skiktet. Efter kalhuggning stiger grundvattennivån och metanutsläppen från den syrefria torven ökar. Vid kontinuitetsskogsbruk varierar vattenytan på torvmarker betydligt mindre och på så vis dämpas nedbrytningen och frigörandet i atmosfären av det kol som är bundet i torven.
Växande skog är det hittills bäst fungerande kända sättet att binda kol ur atmosfären. Efter kalhuggning är skogen en kolkälla de följande 10–30 åren. Vid kontinuitetsskogsbruk undviks denna fas, där skogen är en nettokolkälla.
Kontinuitetsskogsbruk upprätthåller möjligheterna till traditionella skogsanvändningsmetoder som bär- och svampplockning samt bevarar ett enhetligt skogslandskap. Vid kontinuitetsskogsbruk växer det rikligt med svamp och bär i skogen. När markbearbetning inte söndrar bärrisets rötter och kalhuggning inte dödar svamprötternas värdträd, har många bär- och svamparter som plockas möjlighet att sprida sig och bilda omfattande växtlighet.
Kontinuerlig beståndsvård kan användas för att reglera trädbeståndets struktur samt för att vårda och avverka trädbeståndet på områden som är värdefulla med tanke på landskapet och rekreationen och där man vill undvika kraftig förändring av landskapsbilden till följd av föryngringsavverkning. På så vis minimeras föryngringsytors och unga täta plantskogars andel i landskapet samt upprätthålls en varierande skogsstruktur som domineras av mogna trädbestånd och som enligt undersökningar är det landskaps som upplevs som vackrast.
Vid kontinuerlig beståndsvård främjas viltets levnadsförhållanden på ett naturligt sätt och minskar de olägenheter som kalhyggen medför för viltet, såsom skador på bon från markberedningen och ungar som dör i dikena samt förstörelse av skogshönsfåglarnas livsmiljöer och spelplatser. Bestånden av sorkar som trivs i gräsbevuxna plantbestånd minskar, liksom de små rovdjur för vilka de utgör den huvudsakliga födan, såsom rävar. Detta minskar också bytestrycket från små rovdjur på skogshönsfåglarnas kullar. Fuktiga växtplatser som producerar mycket föda i form av insekter och som är viktiga miljöer för skogshönsfåglarnas kullar, såsom kärr, områden invid bäckar och övergångszoner mellan myr och skog, behåller sina särdrag bättre med kontinuitetsskogsbruk. Kontinuitetsskogsbruk torde bli avsevärt vanligare särskilt på torvmarker och detta är av stor betydelse särskilt för hönsfågelbestånden i östra och norra Finland.
Kontinuitetsskogsbruk upprätthåller drag hos skogsstrukturen som är viktiga för viltet, såsom hyggesfrihet på bestånds- och landskapsnivå samt storleks-, täthets- och artvariation hos trädbeståndet samt ris- och buskskiktet. Blåbäret, som är ett av skogens nyckelarter med tanke på viltet, gynnas om skogsmarken är kontinuerligt trädklädd.
Ett viltsnår kan omfatta allt från några träd till några ar och det lönar sig att lämna 4–5 sådana per hektar i skogar av alla åldrar oberoende av skogsbehandlingsmetod. Det väsentliga är storleksvariationen. Granen är det viktigaste trädet i viltsnår. Underväxten fungerar som naturliga viltsnår och ett blandat trädbestånd gynnar många viltarter.
[1] https://environmentalevidencejournal.biomedcentral.com/articles/10.1186/s13750-020-00215-7
[2] Miina J., Tolvanen A., Kumpula J., Tyrväinen L. (2020). Metsien luonnontuotteet, virkistyskäyttö ja porolaitumet jatkuvapeitteisessä ja jaksollisessa kasvatuksessa. Metsätieteen aikakauskirja årgång 2020
[3] http://www.suo.fi/article/10585
Olemme osa kansainvälistä Pro Silva -verkostoa,
joka edistää luonnonläheistä metsänkäsittelyä