Kontinuitetsskogsbruk håller skogsmarken trädklädd och erbjuder sålunda föda och skydd för många arter. Den upprätthåller också förbindelser mellan skyddsområdena så att arterna kan sprida sig bättre än i ett landskap som splittrats av kalhyggen och plantbestånd. I detta avsnitt presenteras arter och grupper av arter för vilka skogsklädd mark är mycket viktig och vilkas krav på livsmiljö kan beaktas även i behandlingen av ekonomiskogar.
I den södra halvan av Finland är lavskrikan regionalt hotad (RT) och i den norra delen av landet nära hotad (NT). Vid kontinuitetsskogsbruk ska hänsyn tas till hotade och nära hotade arter. Kalhyggesfritt skogsbruk är ett kostnadseffektivt sätt att ta hänsyn till en art.
Lavskrikans levnadssätt
Lavskrikan rör sig genom att flyga från ett träd till ett annat, men den undviker att korsa stora öppna områden. Över 100 meter långa eller breda öppna områden utgör en risk för arten, eftersom rovfåglar lätt får fast lavskrikan i öppen terräng. Lavskrikan föredrar grandominerade skogar. Boet finns i allmänhet i ett grankärr eller på något annat ställe i skogen med klent och tätt trädbestånd. Det skydd som tätheten erbjuder är viktigt särskilt för ungar som just lämnat boet. Om över 30 % av reviret blir olämpligt för lavskrikan (kalhygge och plantskog), avtar yngelproduktionen kraftigt och populationen börjar utglesas och försvinna i området.
Anvisningar för att ta hänsyn till lavskrikans livsmiljö i behandlingen av ekonomiskogar.
- Boplatser undantas helt från skogsbruksåtgärder, eftersom gallring eller annan avverkning alltid försämrar dem.
- På andra ställen i reviret är det väsentligt att bevara ett tillräckligt moget skogstäcke.
- Områden som bebos av lavskrikan och de särskilda avdelningar som ska bevaras för den bör anges i skogsbruksplanerna, så att objekten inte glöms bort vid generationsväxlingar eller annars på längre sikt.
- Vid höggallring eller avverkning i kontinuitetsskogsbruk som genomförs som plockhuggning i ekonomiskogar undantas alla övergångszoner mellan myr och skog från behandling liksom lämpliga grandominerade täta bestånd på andra ställen, om det behövs.
- Skogarnas mångfald bevaras, även lövträd, som ökar mängden insekter i området, dvs. föda för lavskrikor och andra djur. Dessutom är det lättare för nya plantor att uppkomma i närheten av lövträd och därför lönar det sig att bevara lövträd vid kontinuitetsskogsbruk.
Kalhuggning lämpar sig inte som huvudsaklig metod på grandominerade områden eller områden med blandskog där lavskrikan håller till. Kontinuitetsskogsbruk som hela tiden håller skogsmarken trädklädd kan däremot upprätthålla lavskrikerevir och större områden med lavskrikor. På ett större område med lavskrikor är små kalhyggen möjliga, framför allt på tallmoar. Då måste man emellertid se till att över 70 % av området hela tiden är skogsklätt.
Platstrogna gamla lavskrikor kan stanna kvar inom sitt revir upp till ett decennium efter att det inte längre går att föda upp ungar där. Denna utrotningsskuld konkretiseras senare. I det skede då det finns glest med bebodda revir och ungar produceras i endast några av dem är det ohjälpligt för sent med åtgärder för rädda populationen.
ETT VARNANDE EXEMPEL: Lavskrikan har konstaterats vara regionalt utdöd i Birkaland, trots att personer som var oroade för lavskrikans fortlevnad föreslog skyddsåtgärder. Slutligen fick man skyddsområden för de sista reviren (Virdois, Vilppula, Kuru), men de hann inte hjälpa den glesa populationen som försvagats av kalavverkningarna i de omgivande områdena och som sannolikt också led av inavel. På 2000-talet försvann arten helt och hållet i landskapet.
Priset för att skydda lavskrikan utreddes vid övergången till 2010-talet inom ramen för projektet för Metso-samarbetsnätverket (Sulkava 2012). Inom projektet konstaterades att virkesförsäljningsinkomsterna uteblir i fråga om täta naturvårdsträdobjekt och små skyddsobjekt i häckningsomgivningen. I samarbetsnätverkets rapport och den studie som publicerades om temat (Pukkala et al. 2012) räknade man att det skulle kosta högst 10 % av avverkningsinkomsterna att ta hänsyn till lavskrikan i skogsbruket. Vid bra skogsvård måste man också annars lämna områden med naturvårdsträd och sålunda kan dessa kostnader inte helt och hållet skyllas på lavskrikan.
Lavskrikan har på många ställen varit en helig fågel. Skogsarbetarens själ levde vidare i lavskrikans gestalt. När lavskrikan bevaras i skogen, besvaras också många andra arter som hör hemma i barrskogszonens skogar.
Exempelobjekt
I stiftelsen Ilmari Räsäsen Säätiös ekonomiskog i Vihtari i Heinävesi genomförs avverkningarna enbart med kalhyggesfria metoder. På så vis försöker man bevara lavskrikans möjligheter att röra sig och skogsklädda revir. Dessutom har häckningsområdena, dvs. gamla kärrfläckar och vissa täta bestånd, angetts som permanenta naturvårdsobjekt i gårdens skogsbruksplan. På gården finns också större enhetliga skyddsområden som är helt och hållet undantagna från skogsbruksåtgärder.
Den allmänna anvisningen för utförandet av avverkningar i Vihtari är att endast kalhyggesfritt skogsbruk ska tillämpas på objektet, utan gläntor. På objekten i Vihtari används inte egentliga gläntor, eftersom redan en glänta på 0,3 hektar medför kalhyggesproblem. Som ljusglänta för plantor räcker en mikroglänta med en diameter på 10-15 meter och den åstadkoms i korsningen av två körstråk, genom att plocka bort några extra träd runt korsningen.
I det projekt som startade 2020 i Vihtari omsattes skogsbrukspraxis som tar hänsyn till lavskrikan i prakten i samarbete med skogsbolaget UPM, som har anvisat ett ekonomiskogsområde på cirka 800 hektar för försöket. I inventeringen 2021 konstaterades att där lever åtminstone 3-4 lavskrikepar. Området ligger i omedelbar närhet av Ilmari Räsäsen Säätiös skyddsområde, där det finns två lavskrikerevir. Totalt ingår över tusen hektar i försöket. På området finns det sålunda verkliga möjligheter att påverka bevarandet av lavskrikan i den södra delen av Finland.
Källor
Pukkala, T., Sulkava, R., Jaakkola, L. & Lähde, E. 2012: Relationships between economic profitability and habitat quality of Siberian jay in uneven-aged Norway spruce forest. Forest Ecology and Management 276:224-230.
Sulkava, R. 2012: Kuukkeli metsiensuojelun monipuolistajana hanke 2009-2011. Linnut vuosikirja s. 32-37.
Flygekorren är en art enligt bilaga 4 a till EU:s habitatdirektivet som kräver särskilt skydd och i Finland är den hotad (VU). I skogsbruket ska hänsyn alltid tas till hotade arter. I enlighet med lagstiftningen gäller skyldigheten att bevara föröknings- och rastplatser i flygekorrens fall alla skogsaktörer.
Trots att flygekorren är skyddad i lag har stammen minskat med cirka 30 procent på 10 år enligt de två senaste hotbedömningarna. Metoderna för att skydda flygekorren i samband med skogsbruk har varit otydliga och i huvudsak har de inte fungerat. Den största orsaken till att skyddet av flygekorren misslyckats har varit att kalavverkningarna fortsatt på och i närheten av flygekorrobjekt.
Kalhyggen förstör flygekorrens utbredningsområde för årtionden. Planterade skogar med ett trädslag och huggningsomdrev på mindre än 80 år hindrar flygekorren från att återvända till området. Splittringen av skogarna gör det omöjligt för flygekorrar att röra sig över ett större område. Av dessa orsaker är arten hotad i Finland.
Kontinuitetsskogsbruk som håller skogsmarken trädklädd kan bidra till att flygekorrens revir förblir bebodda, bara man tar hänsyn till flygekorrens särskilda krav.
Flygekorrens levnadssätt
Flygekorren rör sig genom att glida från det ena stora trädet till det andra, flera tiotals meter i gången. Över 100 meter långa eller breda öppna områden hindrar arten från att röra sig. Därför lämpar sig kalhyggen inte i flygekorrsrevir och framför allt inte i deras kärnområde.
Flygekorren är lättast att observera genom att leta efter arttypisk gulaktig spillning under skogsdungens största granar och aspar på våren efter snösmältningen (april-juni). Om det finns rikligt med spillning i tydliga högar under något träd, kan man sluta sig till att trädet i fråga är viktigt för flygekorren. Ett träd under vilket det finns rikligt med spillning kan vara ett boträd, ett revirträd på gränsen av reviret eller ett viktigt stort glidträd på glidrutten. Separata tydliga spillningshögar vid trädets rot förtäljer att reviret tillhör en hona som lever på platsen.
Anvisningar för att ta hänsyn till flygekorrens livsmiljö i behandlingen av ekonomiskogar.
- Områden som är bebodda av flygekorre och de särskilda avdelningar som ska sparas där anges i skogsbruksplanen.
- Den allmänna anvisningen är att kontinuitetsskogsbruk ska tillämpas på objektet.
- I samband med alla åtgärder sparas så mycket lövträd som möjligt.
- Hålträd sparas alltid.
- Viktiga trädindivider (träd under vilka det finns spillning) i honrevir undantas alltid från avverkning.
På grund av flygekorren uteblir avverkningsinkomsterna från skyddade naturvårdsträdsobjekt och skyddsobjekt. Vid god skogsvård ska dessa emellertid alltid lämnas i skogen, dvs. de extra kostnaderna för uttryckligen flygekorren är små. Det tas också ofta hänsyn till flygekorren som en biprodukt till ett bra skogsbruk som är ekonomiskt lönsamt.
Exempelobjekt
I stiftelsen Ilmari Räsäsen Säätiös ekonomiskog bedrivs endast kalhyggesfritt kontinuitetsskogsbruk. Då bevaras flygekorrens möjligheter att röra sig. Dessutom har områden där flygekorren har bon, dvs. gamla objekt med blandskog och särskilt aspar, angetts som naturvårdsobjekt i lägenhetens skogsbruksplan. På lägenheten finns också större enhetliga skyddsområden, som är helt och hållet undantagna från skogsbruksåtgärder. I gårdens skogar har också satts upp ett stort antal boholkar som lämpar sig även för flygekorren.
Vid avverkning i kontinuitetsskogsbruk som genomförs som gallring eller plockhuggning i ekonomiskogar undantas alla hålträd, vissa täta granbestånd och olika övergångszoner, dvs. exempelvis en ca 50 m bred zon mellan en myr och skogen, från behandling. Likaså låter man bli att fälla största delen av björkarna samt alla aspar och alar. De är viktiga objekt där flygekorren hittar föda och skydd samt plats för hålor, men samtidigt gödslar och kalkar de jorden. Alens rotknölar binder kväve ur atmosfären och när löven faller gödslar alen sin omgivning. Aspen är i sin tur kraftigt alkalisk och dess lövförna fungerar på samma sätt som kalkning. Genom sin gödslings- och kalkningseffekt ökar lövträden den omgivande barrträdens tillväxt. Dessutom är det lättare för nya plantor att uppkomma i närheten av lövträd och även därför lönar det sig att gynna lövträd i kontinuitetsskogsbruket.
När plantuppslaget lyckas bra behöver skogen inte förnyas genom plantering eller sådd och detta medför besparingar. Likaså blir markbearbetning och plantskötselarbeten i praktiken onödiga. Här sparar skogsägaren sammanlagt cirka 2000 € / hektar jämfört med trakthyggesbruk.
Risto Sulkava kommenterar:
“Flygekorren är en bra indikator på skogsnaturens tillstånd. När arten bevaras i skogen, bevaras också många andra arter som hör till en mångsidig lövblandskog. Det har visat sig mycket svårt eller omöjlighet att behålla flygekorren med trakthyggesbrukets metoder. Som bäst försöker man i större utsträckning ändra kalhyggen till kontinuitetsskogsbruk inom det pågående riksomfattande projektet Flygekorre-LIFE. Det är emellertid oklart huruvida man ens denna gång lyckas ändra attityderna så att kalhuggningen faktiskt skulle upphöra inom flygekorrerevir. Motståndet tycks fortfarande vara hårt och det är möjligt att man fortsätter som förr trots att tidigare praxis i Finland, som baserar sig på en snäv tolkning av föröknings- och rastplats, har konstaterats vara olaglig både i högsta förvaltningsdomstolen i Finland och av kommissionen på EU-nivå. Till följd av dessa beslut var Finland tvungen att ändra lagstiftningen och inleda ett LIFE-projekt, med vilket strävan är att införa fungerande metoder, men det tycks vara svårt att förstå situationen. Detta trots att det är mycket lätt att ta hänsyn till flygekorren i behandlingen av ekonomiskogarna – bara man avstår från kalhyggestänkandet.”
Skogshönsfåglar, särskilt tjäder och järpe, men också orre, kräver att deras livsområde är skogsklätt med olika trädslag. Vuxna tjädrar behöver gamla tallar där de hittar sin föda samt skyddande granbestånd. Tjäderspel äger ofta rum på talldominerade och relativt glesa områden där det ändå finns rikligt med underväxt (granplantor, en o.d.) och där synavståndet inte överstiger 50 meter på tjäderhanens höjd. Järpen behöver täta skogsområden och alhängen som föda på vintern. Orren gynnas för sin del av stora björkar.
Samtliga tre skogshönsfågelarters ungar äter framför allt larver som lever på blåbärens blad. Insektsfödan måste finnas nära boplatsen och inne i skyddande skog. De bästa födomarkerna finns i utkanten av momark och myrar eller små sankmarker, så att på dagen för modern ungarna till myren för att äta och till natten hämtar hon dem tillbaka till den varmare momarken. Under de första levnadsveckorna dör ungarna lätt av kyla, framför allt om de blir våta. Därför är utdikningen av myrar och skogsmark särskilt skadligt för skogshönsfåglarna.
Ett skogsbruk som är bra för hönsfåglar fungerar utan omfattande kalhyggen, så att gläntor på högst 0,1 hektar tas upp. Utdikning är synnerligen skadlig för hönsfågelkullar. Därför är det väsentlig att övergå till helt kalhyggesfritt skogsbruk åtminstone på alla torvmarker. Om det finns gamla diken på området så låter man dem fyllas igen av sig själva. I samband med avverkning kan man också köra längs dikesrenarna med tunga maskiner, som i bästa fall trycker igen dikena. Myrarnas utkanter är viktiga häckningsområden för skogshönsfåglar och där borde utplånandet av dikena påskyndas genom att de fylls igen helt och hållet med grävmaskin.
Vid kalkhyggesfritt skogsbruk bevaras underväxten, dvs. träd av alla storlekar från små plantor till stora träd. Bibehållen varierande struktur gör att skogen nära markytan förblir tät, trots att stora träd regelbundet avverkas för industrins behov. När en tät underväxt bevaras skyddar den skogshönsfåglarna och i synnerhet deras ungar från rovdjur. Underväxten är av central betydelse för att bevara tjäderns spelplatser. Särskilda objekt bevaras permanent hyggesfria, såsom övergångszoner i utkanten av myrar, åars, små bäckars och källors omgivningar, sanka ställen samt till exempel bergiga backar och näromgivningen kring stup samt andra svåravverkade objekt. Det lönar sig att ange dessa som permanenta skyddsobjekt i skogsbruksplanerna, så att även följande generation kommer ihåg att ta hänsyn till dem.
I en bra modell med kontinuitetsskogsbruk avlägsnas aldrig alla individer av något trädslag vid avverkningen. Man lämnar åtminstone stora tallar som är viktiga för tjädern och stora björkar som är viktiga för orren. Alla alar som är möjliga sparas som födoträd för järpen. Samtidigt gödslar alen andra trädarter, eftersom den är det enda trädslaget som förmår binda kväve direkt ur atmosfären. Även aspen bör gynnas, eftersom dess alkaliska bladförna kalkar jorden och sålunda förbättrar andra trädarters tillväxt.
Vid drivning är anvisningen till den skogsarbetare som kör fällaren enkel; ta alltid de största trädindividerna av det trädslag som förekommer rikligast, men spara enstaka träd av de allra största. De största naturvårdsträden bör märkas separat, så att de inte fälls i misstag. På en gång fälls ungefär en tredjedel – hälften av de största trädindividerna. Alla små och medelstora träd lämnas kvar. Strävan är att träd av massavedsstorlek får fortsätta växa och fälls först när de nått timmerstorlek, eftersom trädet ökar i värde just i den fasen. Träd i mellanstorlek erbjuder samtidigt skogens hönsfåglarna viktig täthet och skyddar dem från att synas.
Lokala jägare känner ofta bra till var skogshönsfåglarna har sina ungar. Det lönar sig att utnyttja deras kunskap när man söker efter de viktigaste objekten, där till exempel diken aktivt avlägsnas i landskapet. Mera allmänt motsvarar ett ekonomiskt optimalt kontinuitetsskogsbruk tämligen väl skogshönsfåglarnas krav på livsmiljö. När man till det ekonomiska optimumet lägger att de största trädindividerna bevaras permanent och att specialobjekt som övergångszoner permanent undantas från avverkning, motsvarar metoden på ett utmärkt sätt skogshönsfåglarnas krav.
Skogshönsfåglar spelar en viktig roll i många kulturer. Som jaktbyte är de naturligtvis en väsentlig del av skogen och därför är det ofta ett tilltalande alternativ för lokalbefolkningen att behandla skogen på ett sätt som bevarar hönsfåglarna. Kontinuitetsskogsbruk är också den metod som lämpar sig bäst för att bevara och förbättra hönsfågelbestånden.
Olemme osa kansainvälistä Pro Silva -verkostoa,
joka edistää luonnonläheistä metsänkäsittelyä